Mitt liv med Linus och Angelo!

Det är så jag känner denna sjukdom...
Panikångest e det samma som djävulens sjukdom!!!
Jag hatar den!!!!
Den gör mig förbannad för att jag måste annstränga mig så för att ta mig igenom det som kommer som stötar, eller hur man nu ska beskriva det....
Jag känner att det e på gång för jag börjar känna mig lite hissig, tankarna börjar rusa och blodtrycket varvas upp i 3000!!
Jag vet vad det är, men jag vet inte varför det kommer!
Jag vet inte vad som utlöser det!
Men jag vet att jag kan ta mig igenom det!!!!
Jag har utformat en rutin: sätt dig ner emelie! böj huvudet ner mellan knäna, andas och vänta...
"det e snart över, du vet att det e snart över!"
Ska man behöva prata så med sin egen hjärna???
Ska det va så här för resten av livet?
Jag e skit förbannad!!!!
Jag är en sådan person som gillar att ha kontroll på saker och detta kan jag inte kontrollera!
Bara andas och vänta....
Hur mycket suger inte det?????